Inledning.
I vanliga fall är mina nyheter referat av artiklar i israeliska tidningar. I denna artikel skall jag försöka sammanfatta några personliga tankar kring svårigheterna att hitta en lösning på konflikten.
Tanken med 2-statslösningen är att området skall delas i två självstyrande stater, som respekterar och erkänner varandra. Detta mål upprepas politiskt som ett mantra av USA, EU, Sverige och andra, men det är mest tomma ord. Arabländerna är inte aktiva, utom möjligen Qatar, som pumpar in pengar till Hamas i Gaza. Inget arabland ger exempelvis bidrag till UNRWA:s arbete i Palestina.
Det har gjorts massor av försök att hitta en lösning på konflikten Israel-Palestina. Jag citerade Johan Berggren i en tidigare artikel om Jerusalem. Han skrev: ”Det har funnits 40 planer för Jerusalem som misslyckats”.
Låt mig börja med några nyligen uttalade slutsatser:
- Anders Persson (forskare och israelkännare) i oktober 2021: Det är mycket lite som talar för ett självständigt Palestina. Det har inte varit så pessimistiskt sedan 1990-talet. Det är ingen som driver frågan seriöst”.
- I tidningen Jerusalem Post beskrevs läget så här i början av februari 2022: Fredsprocessen är frusen; Bidenadministrationen avstår från initiativ. Premiärminister Bennet vill inte ha en 2-statslösning”.
Några svårigheter om konflikten skall lösas.
Faktaunderlaget har jag hämtat från olika källor, men boken ”Den perfekta konflikten” av Johan Berggren, har nog spelat störst roll. Han arbetade 4 år (2013-2017) i Israel, som stabschef i den s.k. Kvartetten (FN, EU, USA, Ryssland), vars uppgift var att försöka finna former för en självständig och fungerande fredlig relation i området. Jag har valt att fokusera på 7 frågor.
1. Var skall gränsen dras mellan de två staterna?
Palestinierna hävdar att gränsen skall gå längs stilleståndslinjen från kriget 1967. Hamas, som ökar sitt inflytande i Palestina hävdar att man bara nöjer sig med allt land från ”Floden till Havet”.Det som hänt efter 1967 är att ett stort antal judar bosatt sig innanför den gröna linjen.
Det borde vara möjligt (åtminstone teoretiskt) att dra en gräns, så att så få människor som möjligt tvingas flytta, men problemen verkar vara oöverstigliga om man tar hänsyn till övriga frågor, som jag berör nedan.
2. Vad skall hända med de judiska bosättare som tvingas flytta?
Det finns idag mer än 500 000 israeler som bor innanför den gröna linjen. Till detta kommer ca 200 000 judar som bor i östra Jerusalem. Man kan utgå från att det inte blir möjligt för judar att bo i en självständig arabisk stat. Detta i motsats till dagens Israel, där det bor 1,8 miljoner araber, som är integrerade i det judiska samhället.
Det hade nog varit hanterbart att dra en gräns för 40-50 år sedan, då det inte fanns så många bosättare. Palestinierna har vid flera tillfällen erbjudits lösningar, där de fått 95-97 % av Västbanken, men de har alltid tackat nej. Berggren citerar en israelisk ledare, som uttryckte sin frustration: ” Araberna har aldrig missat en möjlighet att missa en möjlighet”.
Det är politiskt omöjligt för en israelisk regering att gå med på en folkomflyttning, som berör 700 000 personer. Till bilden hör att bosättarna skaffat sig stort politiskt inflytande i flera av partierna i Israel. Många bosättare är också starkt drivna av religiösa motiv: ”Detta är vårt land. Här har våra fäder bott. Gud har lovat Abraham, Isak och Jakob att Judéen och Samarien tillhör Israel”. Landet skall vara ett nationellt hem för judar.
3. Israel har blivit bränt en gång tidigare.
Israel lämnade Gaza 2004 efter starka internationella påtryckningar. 5000 judar tvingades lämna sina bostäder och företag under stora protester. Israel har bittert fått uppleva konsekvenserna av detta tillbakadragande. Terrororganisationen Hamas tog över området och sedan har israels befolkning utsatts för tusentals raketer och brandbomber. Man har tvingats föra flera krig mot Hamas. Det måste vara en fasa för Israel om Hamas skulle ta över Västbanken, vilket opinionsundersökningar antyder skulle kunna ske. Israel hotas av en Gazaliknande situation längs hela gränsen.
4. Hur skall Jerusalem hanteras?
Detta är nog den svåraste av alla frågorna. Jag har beskrivit situationen i ett tidigare nummer av ISRAL/NYTT. Jerusalem är en lyftesten. För judarna gäller att staden anlades av kung David för 3000 år sedan. Den är evig och odelbar. Araberna hänvisar till att Muhammed gjorde två resor till Jerusalem, och vid en av dessa for han till himlen. Kvartetten tänkte sig en lösning som bland annat innebar att Gamla Staden skulle styras gemensamt av israeler, palestinier och ev. några fler länder (t.ex. USA, Saudi Arabien) och att PA skulle ha kontroll över Östra Jerusalem (exklusive bosättningarna). Israel skulle svara för säkerheten.
5. Vad skall hända med de 5 miljoner flyktingar som finns i länderna runt Israel (främst Syrien och Jordanien)?
Kvartetten, som Johan Berggren arbetade för, tänkte sig att 10 000- 50 000 skulle kunna återvända till Israel och en del till Palestina. För att detta skulle kunna ske, skulle det krävas ett omfattande system för ekonomisk kompensation.
6. Hur skall säkerheten garanteras vid en 2-statslösning?
En stats primära uppgift är att skapa trygghet och säkerhet för sina medborgare. Detta har fungerat relativt bra i Israel och på Västbanken, genom ett nära samarbete mellan Israels och den Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor.
7. Misstron mellan ledarna måste försvinna.
I nuläget är det oklart vem Israel skall förhandla med. Formellt borde det vara PA (Palestinska Myndigheten), som dock saknar legitimitet. Det har inte varit val sedan 2005, och PA har ingen kontroll över Hamas. Det är nog ingen överdrift att säga: ”Palestinierna lider mer av sina egna ledares felaktiga beslut än av Israels agerande”.
Misstron är djup mellan alla parter. Den nya regeringen i Israel har satsat mycket på ”förtroendeskapande åtgärder” (ministerträffar, kulturutbyten osv), men det är nog mest av självbevarelsedrift (man är rädd för att Hamas skall ta över på Västbanken).
Jag tror att det krävs en helt ny generation av ledare. Strategin för dagens ledare i Palestina är att förneka judarnas historia och att uppmuntra till motstånd i olika former. Det är ingen konstruktiv grund för förhandlingar.
Palestinierna i Jerusalem upplever att de diskrimineras på olika sätt: 1. De har svårt att få bygglov; 2. Bosättare tar över ”deras mark”; 3. Deras hus demoleras (saknar bygglov); 4. Konflikt med gränsvakterna: 5. Brist på förståelse från israelernas sida.
Slutkläm.
Jag är övertygad om att Gud har en plan för vad som kommer att hända. Han har lovat landet åt Abraham, Isak och Jakob. Det är också klart att judarna kommer att bo i landet när Jesus kommer tillbaka.
Vi bör be att de judiska ledarna och folket förstår och följer denna Guds plan.